Lite historia om SWH

 

Denna relativt nya ras har fått sitt namn av sin grundare, Mr. Leendert Saarloos. Han ville skapa en ras som inte hade ett försämrat utseende, med en naturlig motståndskraft mot de flesta sjukdomar och vargens skarpa sinnen. Det hunden skulle bidra med i denna korsning var vad tusen år av domesticeringen hade gett den, nämligen bandet till människor,  avsaknaden av flyktbeteendet i verkliga och inbillade faror, inlärnings entusiasmen högt upp i åldrarna osv.

Han fokuserade senare på att få fram en uppmärksam, intelligent, användbar hund som skulle vara snabb tränad. Dess utmärkta nos skulle göra den lämplig som spårhund, dess medfödda försiktighet samt snabba kraftiga reaktion; polishund, räddningshund och blindhund. I första hand prioriterade dock L. Saarloos en väldigt frisk icke urartad hund.

Eftersom vargen hade många av de önskvärda egenskaperna valde L. Saarloos en varg tik som en av förfäderna till hans ras, Fleur, en Europeisk varg som han köpte från Blijdorp zoo i Rotterdam och som härstammade från den Sibiriska stammen av Europeisk varg. Samt en Schäfer, Gerard van Fransenum (som var efter Axel v. Stubersheim och Wotan’s Irmhild). Gererad’s förfäder hade tjänstgjort i första världskriget och bevisat sitt mod och goda tränings egenskaper.

L. Saarloos första kull kom våren 1936. Olyckligtvis dog alla valparna inom en månad av den fruktade hund pesten som troligen en besökare hade fört med sig. Men Saarloos gav inte upp hoppet och följande år hade han en ny kull valpar, två gråa tikar (Pittha & Fleurie) samt en hane (Barré). Tyvärr insjuknade också dessa valpar och hanen dog till följd av epidemin, men båda tikarna överlevde. Eftersom Saarloos behövde en halv varg av hankön för framtida avel parade han återigen Gerard och Fleur våren 1938. I kullen som kom fanns det sex tikar och en hane. Hanen, som också fick namnet Barré,  var den enda av valparna som han behöll. Tikarna från första kulle parades tillbaka på sin far och detta resulterade i F2-generationen som var 75% hund och 25%varg. Anledningen till att Saarloos parade Fleurie med sin far var att eliminera skyggheten, och han sparade 2 av valparna i den kullen för kommande avel, Largo och Kaja. Redan då föddes den första bruna Saarloosen, nämligen Kaja, spekulationen har förekommit om att Saarloosen skulle ha fått sin röda färg genom inblandning av Husky men så är alltså inte fallet.

I rasens begynnelse avlade L. Saarloos åter in Schäfer. 1940 parades Largo men sin halvsyster Dela och ur den 13 valpar stora kullen som blev resultatet sparades 7 vilka alla utvecklades utmärkt. Vintern samma år parades även halv vargs hanen Barré men halv vags tiken Fleurie. Ur kullen på 8 valpar sparades två för observation, en hane och en tik. Saarloos upptäckte att tiken var väldigt lätt att träna medan hanen hade ärvt skyggheten från sin far/mormor. Därför var inte hanen lämpad för framtida avel och fick ett hem på Rhenes zoo.

Våren 1941 parades Pittha med sin halvbror Max (Schäfer) och deras valpar utvecklades utmärkt. Deras personlighet påminde mycket om deras fars (Gerard), ingen skygghet och de var lämpade som polis hundar. Samma år parades även Fleurie med sin halvbror Max. Övertygad om sina varghundars goda egenskaper med tanke på senaste generationen levererade L.Saarloos ett begränsat antal djur där han själv behöll full kontroll över djuren. Allt han levererade var kastrerade hanar så att ingen annan skulle kunna avla på hans hundar. Med tanke på hans praktfulla djur, de var långa, med djupt bröst, magnifik päls, lätt fjädrande gång och mankhöjd på 75 cm, fick L. Saarloos nu en ökad efterfrågan på valpar.

L. Saarloos döpte sin hundras till Europese Wolfhond och sin kennel till va de Kilstroom. När sen det officiella godkännandet kom 1975 av Raad van Beheer och av FCI 1981 döptes rasen om till Saarloos Wolfhond för att hylla dess grundare som tyvärr inte hann uppleva godkännandet.

1942 krävde L. Saarloos att Raad van Beheer skulle godkänna rasen man han fick avslag. Djuren var fortfarande inte homogen nog att klart kännetecknas som en ras jämfört med andra raser. L. Saarloos lösning var en brun Europese Wolfhond. 15 maj 1943 vid en utfrågning hos Raad van Beheer berättade han att han hade parat en halv varg med en brun hane och 5 av de 7 valparna som föddes var bruna. Då Nederländerna bara erkände arbetande raser och vissa av hundarna inte passade som det fick han avslag. En annan orsak till avslaget kan oxå ha varit ett hårt motstånd från Schäfer lobbyn (vilket upprepade sig med Ceskoslovensky Vlcak många år senare).

I sina försök att träna sina hundar gjorde Saarloos en lyckad anpassning, vissa av hundarna verkade vara lämpade till att bli blindhundar. Det var deras medfödda försiktighet och skicklighet som gjorde detta möjligt. Nu etablerades avels stationer runt om i Nederländerna och en skola för blindhundar startades i Dordrecht. L. Saarloos tränade själv dessa hundar och det tog kortare tid att träna en Wolfdog än en ”normal” hund. Det påstås att det tog 3 veckor.

Saarloos tog hjälp av en genetiker, Dr L. Hagendoorn, eftersom han insåg att han ensam inte skulle lyckas med sin ras. Eftersom syskon och även halvsyskon parades hamnade avelsmaterialet i en flaskhals. Det är orsaken till att än idag är inavelsgraden förhållandevis hög i rasen och det förekommer fortfarande linje avel samt inavel.

Senare avlades fler vargar in, den sista sägs ha avlats in 1963. (kanske den 6:te, det är inte bekräftat och svårt att göra eftersom Saarloos kallade alla sina varg tikar för Fleur) The Dutch association for Saarloos Wolfhonden (NVSWH) har hittat 4 vargar genom att titta i stamtavlor. Alla tikar eftersom det vilda djuret alltid skulle vara av hon kön enligt L. Saarloos.

En granne till L. Saarloos ägde en svart Timberwolf hane och det finns misstanke om att även denna varg blev inblandad i aveln. Dagens Saarloos är faktiskt mer lik den Amerikansak Timberwolfen än den Europeiska vargen, vilket Fleur var. Och deras goda sociala beteende talar för Timberwolfen, men enligt NVSWH finns ingen inblandning av Timberwolf.

Sista åren av andra världskriget var rasen i det närmaste förlorad. Tack vare ett lokalt slakteri kunde hungersnöden bekämpas vintern 1944/45. Tyska officerare hade i det närmaste drivit rasen till förfall och de ville hämta original hundarna till militär tjänstgöring. Men när de avlossade skott för att varna L. Saarloos om konsekvenserna rymde hundarna när burarna öppnades. Kanske var det detta som räddade rasen. Det tog ungefär en vecka att fånga in hundarna igen.

Om och om igen var L. Saarloos tvungen att kämpa mot skyggheten hos sina djur och om och om igen dök den upp. Ett virus härjade i hans kennlar på 1950-talet och tog död på många valpar och nästan alla hans vuxna wolfdogs. Folk rekommenderade honom stark att vaccinera men han vägrade erkänna att det var ett virus.

L. Saarloos hade ett väldigt strikt urval och sålde inga valpar. Han levererade djur till lämpliga personer som inte sålde dem senare. Det vara bara han som avlade och utan att tappa modet fortsatte han trots olika bakslag. Utseendet på hans hundar intresserade honom inte bara deras karaktär. Detta blev principen med hans avel, karaktären var den viktigaste faktorn utseendet hade ingen betydelse alls för honom.

Men andra wolfdog entusiaster hade inte samma åsikt och gjorde sig själva oberoende under tiden. De drev på för att rasen skulle sikta in sig på det snygga halv/kvarts varg utseendet. (fast rasen var inte så snygg, bröstet var brett och den vita masken som finns på dagens Saarloos fanns inte) På den tiden kunde man knappt ana vargen i dessa hundar. Men L. Saarloos fortsatte troget att avla mot sitt mål och valde hundar efter deras karaktär. Hemligt motstånd blev påföljden och utan hans vetskap avlade de andra entusiasterna. Andra raser kanske korsades in för  plötsligt dök särdrag upp som varken kunde bindas till vargen eller Schäfern. Folk förstärkte nu dessa yttre särdrag. Den här trenden kunde självklat inte L. Saarloos hålla på avstånd.

1963 parade han återigen en av sina wolfdogs med en varg. Dels försökte han bekämpa inaveln som hade blivit för stor (djuren hade blivit mindre och trånga) och dels ville han återknyta aveln hårdare till sin egen kennel. Men framför allt gjorde han det för att han vänner manade på honom om och om igen, det varglika utseendet var viktigare för dom. Vad beträffar karaktären och lämpligheten på hans wolfdogs så blev den nya inblandningen av varg en kraftig tillbakagång. Flykt beteendet kom tillbaka. I början av 70-talet stoppades utbildningen av blindhundar, en bidragande orsak var den ökande trafiken. De blinda hade förlorat förtroendet för hundarna på grund av kraftiga olyckor. Så dagens Saarloos är en familjehund utan arbetes värde. Det är vad som står i ras standarden.

1963 krävde L. Saarloos för andra gången att rasen skulle godkännas. Men eftersom L. Saarloos fortfarande höll fast vid att alla hans hundar fanns kvar i hans ägo fick han återigen avslag. Efter det hade han väldigt lite intresse kvar för sin ras. Han använde några få djur, speciellt när det gällde hanarna, så avels basen blev tillslut besvärande liten. Han tänkte på sitt arv och kanske skulle rasen försvinna med honom. Tillslut dog han 1969.

Hans dotter Marijke fick ta över aveln tillsammans med sin mamma. Eftersom hon bara var 17 år och hennes mamma i princip blind blev hela situationen för mycket för henne. Åren som kom ökade problemen och deras tomt blev såld till en angränsande handelsman. För att rädda European Wolfdog och aveln blev djuren inkvarterade hos en vän på makeshift-kennels. Det verkade bara vara en tidsfråga och så 1975 vände sig några engagerade beundare av denna ras, som såg hur hotade den var, till Raad van Beheer för stöd. Med ett antal Saarloos Wolhonds med sig åkte dom till Amsterdam och registrerade dessa hundar i rasboken hos Raad van Beheer. År av registrering följde och Zaska van de Kilstroom var hunden som stod modell för ras standarden.

Texten är översatt med tillåtelse från Claudia Schröder’s sida av Ninni@wolfwhistle